Dynja och Berr

Smaken av bittert kalla vinternätter hängde fortfarande i luften när morgonen äntligen grydde. Trots att våren var mer än kommen klamrade sig frosten fortfarande kvar i gräset. I den tjocka dimman som drev från ängarna in i den glesa björkskogen gömde sig en kvinna lika hård som hennes karga hem. Dynja var, om något, ett sant vinterbarn. En ättling av snöstorm och frost och med hjärtat så fullt utav obarmhärtig beslutsamhet. Det var dock knappast vinterns obönhörliga framfart man kunde finna i hennes steg. Klädd i inte mycket mer än broderad kjortel och daggtunga skinnskor smög hon utefter stigen vid skogens kant. Manteln den var som bortblåst, tagen av skogen när hon först satt iväg med den där fasansfulla varelsen hack i häl. Borta var också spännet av ben som annars tämjde den man av hår som av kvistar och buskar hade rufsats tills den stod som en gloria av ren eld kring henne. Seniga lemmar bar henne dock fortfarande tyst och säkert framåt medans varje andetag brann i bröstet på henne. Hon tvingades lägga band på sig själv. Trots att lungorna skrek efter luft andades hon lugnt. Så illa tvungen, varje tag drog det sträva yllet över redan ömmande bröstvårtor. En sak var det att skynda sig, en annan att slarva. Dynja visste mer än väl att skogen mer än gärna tog väl betalt för slarv. Gudinnorna hade hon då att tacka, när priset ditintills bara var obehag.

Den där känslan av obehag, av tjockt, stickande ylle som gned sig mot huden överallt där linne borde ha skyddat. Den var en sådan känsla som inte blev bättre. Inte heller blev det bättre kylan som smög sig in överallt den kunde. Fötterna domnade mer och mer, benen stack och hon kunde svära att det snart skulle trilla ned istappar mellan benen på henne om hon tvingades stå stilla längre. Den risken kunde hon ta. Att röra sig dock, den risken var inte på kartan. Han var där, någonstans. Tunga steg skvallrade om att hon var honom på spåret. Eller han henne? Vem som jagade vem var osäkert. Kniven i Dynjas hand var för henne en försäkran att det var hon som var jägaren för en gångs skull. En kvist knäcktes och världen frös till. Osäkerhet kröp in under skinnet på henne i takt med kylan. Långa fingrar av frost och tvekan som letade sig långsamt in under kjorteln. Mod var en sak, storhetsvansinne en annan. Vilken sida gränsen hennes kall föll skulle visa sig. Fortare än hon hade hoppats.

Han rörde sig, vädrade, såg sig omkring, hon kände det. Dynja visste att det bara var en tidsfråga innan h- Björnmannen hajade till, hon såg den enorma siluetten vända sig mot henne. Storhetsvansinne, dåraktigheter, jakten var på god väg att bli en kamp för livet. Ett dovt, gutturalt läte steg från besten och han klev fram genom dimman. Han tornade upp sig, reslig som en man och en halv till, bred som två och säkert tre gånger så grov som dem alla. Ett berg av muskler och jaktinstinkt, täckt i tjock, grå päls och med ögon klara som fjällsjöar. Ögon som fann Dynjas klargröna. Från dem strålade illvillig rovdrift och ögonblicket sträckte sig in i oändligheten. Hon vågade inte andas, vågade inte röra sig. Knogar vitnade så hårt hon kramade kniven, hon ville fly, eller gå till anfall, men kroppen lydde inte. En kall kåre rann ned för hennes ryggrad och lade sig till rätta i hennes bäcken. Kvinnan skälvde och stillheten sprack som glas mot sten.

Han var snabb, så fruktansvärt snabb, men Dynja var snabbare. Likt hennes namne slog hon ned med vrede och kraft. Innan han ens hade kommit sig för att sträcka sig ut var hon över honom. Senig envishet mötte pälsklädd råstyrka. Kniven for all världens väg när hennes värld exploderade i ett virrvarr av klösande anfall och en stormvind av kroppar. Hon skrek. Ett stridsvrål som aldrig förr. Ett som besvarades av ett bestialiskt morrande. De tampades och tumlade genom det daggvåta snåret. Marken sargades av den frenetiska kampen. En kamp som för varje vändning tömde henne på kamplust. Hon behövde lösgöra sig, slå sig fri från de omöjligt starka armarna som till slut slöt sig kring henne. "Släpp mig!" skrek hon, en order mer än en vädjan. Svar fick hon snabbt. Kastad till marken och med björnen över sig snart därefter. "Håll käften, var stilla!" svor björnmannen och tampades med den vilt kämpande kvinnan. Trots hennes mod, hennes envishet och envetna skruvande fann Dynja sig med allt färre flyktvägar.

Hon kände hans kropp, hans värme, den tjocka, sträva pälsen som nästan kvävde henne när hans bringa tryckte ned henne och låste henne mot marken. Den överväldigande lukten av honom gjorde henne yr, en blandning av mysk, svett och skog. Överallt, han var överallt. Fastnaglad fann hon sig med ömma muskler och falnande eld. Andetagen kom i korta stötar och hon kunde inte ens skrika när valkiga händer började rycka i hennes kjortel. Kylan var påtaglig innan, men när hennes smärta rumpa inte längre skyldes av ylle rådde det ingen tvekan att vintern hade knappt lämnat dem. Hon fräste, försökte vrida sig loss, men att kämpa var lönlöst. Som belöning för sitt skruvande fick hon känna mer av luften tryckt ur sig. "Ligg still." morrade han. Dynja kunde inte ge svar på tal, inte mer än ett vekt jämrande när den hudknottrande kylan gav vika för en värme som betydde nederlag. Han var stor, alldeles för stor. Kuken som tryckte mot hennes underliv var som resten av mannen. Ett ofrivilligt kvidande slapp ut mellan hårt sammanpressade läppar. En svordom som blev ett kvävt litet skrik när han tog nytt tag. Upp på alla fyra, eller ja, med ansiktet fast mellan mossa och päls och benen fastnaglade av hans trädstammar till ben.

Hon hörde, nej, kände. Hon kände det grymma skratt som skakade björnen när han gned sig mot henne. "Eld i dig, flicka." skrockade han. I Dynja fanns inget svar, inget mer än ett desperat gnyende när han drog sin halvhårda längd över hennes fitta. Hon kved, jämrade sig och försökte vrida sig loss. Nordakvinnans förnyade kamp vann henne inte mer än en grov, valkig hand som kramade om hennes rumpa. Och ännu ett mullrande skratt. "Kan knappt vänta? Lugn, jag har kuk så det räcker ska du se." han drog sig tillbaka, kuken fläckad av hennes skamligt våta underliv. Fel, det var så fruktansvärt fel och hon vägrade låta sig knäckas. Eld som fladdrade till när han drog isär hennes skinkor. "Seså, stilla nu." morrade han. Björnen backade, den enorma, bultande mandomen lösgjord från Dynjas ofrivilliga omfamning och istället gjord redo. Hon höll andan, insåg hon. Kroppen spänd som en bågsträng och ben skälvande av ansträngningen att försöka ta sig loss. All denna spänning blev bara värre när han tryckte sig mot hennes öppning. Omöjligt, det var helt omöjligt. Det var som en hel knytnäve som försökte göra plats i henne och hennes kropp protesterade. "N-nej!" flämtade hon föga övertygande, utmattning och den överväldigande lukten hade stulit vad lite hon hade att sätta emot. Skammen sköljde över henne när vidden av hennes förlust äntligen började sjunka in. Där var hon, fastnaglad mot marken av en enorm björnman, kjorteln uppdragen och hela härligheten blottad. Inga vägar ut fanns kvar, ingenstans att fly. Det var ett faktum, Dynja hade inget annat att se fram emot än att knullas som aldrig förr.

"Gudinnor!" kved hon när han tvingade in en knapp tum av sig. Hennes fitta brann redan, men inte bara av smärta. Det bultade i henne, rann om henne. Varje ny långsam, obarmhärtigt starka stöt följd av ett stönande andetag och en lättnad när han backade. Hon rös när hon töjdes, stönade kvävt när han drog sig ut, tvingade sig att protestera, men att slappna av. Att blidka björnen var enda vägen ut, men elden i henne vägrade falna. Kamplust fanns det, av ett helt annat slag dock. "Kom igen, din veke fan." fräste hon, rösten sliten av desperation och dämpad av mossa. Belöningen kom med nästa stöt. Där Dynja innan hade kvidit och stönat skrek hon. Där han innan hade varit obönhörlig, men försiktig, blev han obarmhärtig. Han skulle in och tiden hade runnit ut. Det brann, vid gudinnorna det brann i henne när den enorma kuken hotade att klyva henne itu. Varenda ett av hans hjärtslag kände hon genom bröstet, genom hans mandom. Varje slag bultandes i hennes underliv och varenda ådra svullen med forsande blod.

Trycket lättade, björnen lät henne äntligen andas. Han lyfte bröstet, drog sig ur henne. Andetaget hon drog in var så sött att hon kunde gråta. Lättnaden var dock lika kort som den var ljuv. Med förnyad kraft tvingade han sig åter in i henne och tryckte ett högt skrik ur Dynja. Inga ord kom ur dem, ändå var språket så fruktansvärt tydligt. Gång på gång tvingade han in mer och mer av sig in i henne. Varje nytt tag ackompanjerat av ett grymtande stön från honom och ett ansträngt tjut från henne. Innan Dynja ens visste ordet av det mötte hon stötarna. Hon hatade sig själv, hon skulle ju ha försökt ta sig loss, det var ju reglerna, men hon kunde inte stå emot vad hennes egen kropp skrek efter. Den skrek efter mer. Genom ömhet, brinnande muskler och innanmäte tänjt till bristningsgränsen fanns bara en sak hon visste. "Mer!" skrek hon mellan stötarna. Och mer fick hon. Mannen drog upp henne på alla fyra och tornade äntligen upp sig över henne, knullade henne inte som han hade tagit henne, utan som hon hade vikt sig inför honom. Ändå hade Dynja aldrig gett upp, åh nej. I henne fanns en glöd som vägrade slockna, och kuk förstås.

Ett visst mått lömskhet fanns där också dock. Hon kände en välbekant knut hårdna i sin mage, men hörde också allt mer andfådda stön från björnen. Hon var inte klar, långt ifrån. Med ett elakt flin sköt hon upp rumpan mot honom och sträckte sig in mellan benen. Ett hårt grepp slöt hon om hans tunga pung och drog honom hela vägen in. "Håll dig!" fräste Dynja och höll honom mot sig. Han kunde inte annat än lyda, om än med vilda protester i form av ansträngda kvidanden. "Still!" järngreppet hårdnade. Runt hans grova kuk spände hon sig och slappnade av. Långsamt var det nästan som den krympte i henne, eller i alla fall passade allt mer. Ett ögonblick och några till höll hon kvar honom innan äntligen släppte. Med det var övertaget ett faktum. Smidigt gjorde hon en kullerbytta fram, bara för att vända sig och kasta sig över björnen igen. Äntligen var det hans tur att finna sig på marken, med Dynjas ben virade kring sitt huvud och hennes våta fitta tryckt upp i ansiktet. "Slicka!" beordrade hon. Som för att ge eftertryck till sin order gned hon sig mot hans ansikte samtidigt som hon sträckte sig bak och tog ett fast tag om hans kuk dränkt i hennes väta.

Dynja behövde inte repetera sin order. På god väg att göra det blev hon nämligen avbruten av en smekning som fick henne att skrika till. Sträv och lång var tungan som letade sig in precis där hon ville ha den. Nästintill synsk tycktes henne älskare vara. Grova händer ledade sig upp och höll i hennes smala höfter, tryckte ned henne över gapet där hon fann sig nära vansinnets brant. Rytmiska sammandragningar började långt ned i maggropen och spred sig sedan att omfamna hela hennes kropp. Varje kittlande våg av njutning som sköljde över henne tvingade ett dämpat, kvidande skrik ut mellan läppar tryckta hårt mot varandra. Nära, så fruktansvärt nära, bara lite till så skulle hon- Han slutade. Abrupt slutade besten slicka henne och morrade något oförståeligt. Sättet han rörde höften och pockade på uppmärksamhet talade dock sitt tydliga språk. Långsamt slaknande i Dynjas grepp, bortglömd i förmån för hennes egen njutning, å stackars lilla björnen. "Slicka!" fräste hon och tog ett stadigt tag om pälsen uppå hans huvud. En sak i taget.

Nära, så fruktansvärt nära. När hon hade funnit takten åter kunde Dynja inte längre hålla sig. Varje bultande sammandragning fick hela hon att skälva. Greppet om hennes älskare hårdnade och hon kunde inte bry sig mindre om huruvida björnmannen fick någon luft när hon red hans ansikte rakt över kanten till sin egen extas. Som en eka i en storm, hennes kropp märkligt tom när den sjönk ned i vågdalen och såg hur känslorna tornade upp sig. Sen slog de ned. Hon skrek, vid gudinnorna hon skrek. Knappt mänskligt var ljudet som ringde ut i dimman. Det talade om djuriska drifter och en kvinna som äntligen kunde kalla sig själv nöjd. Gutturalt morrande malde i hennes strupe när hon mjölkade känslan för allt hon var värd. Inte ett ögonblick innan hon var på tok för känslig för att fortsätta slutade hon. Utmattad och på skakande ben reste hon sig till sist. Vekt tornade hon upp sig över sin besegrade älskare. "Du ser ut som en dränkt bäver!" utbrast hon och fnittrade så hon vinglade till. "Tacka råt för det va." muttrade björnen och satte sig upp på armbågarna.

Till slut tvingades hon slå sig ned på hans mage. Pladask trillade hon ned i hans famn och suckade förnöjt. "Jag vann." skrockade hon och borrade in ansiktet i pälsen. "Jag lät dig vinna." fick hon till svar, ett muttrande svar som kändes mer än det hördes. "Ljug för dig själv du, lille björn, dig kan jag leda i kuken genom hela Skuggveden om jag vill." sade Dynja. "Visst du. Nästa gång kanske jag inte är så snäll." fick hon till svar. "Då kanske du råkar hålla fast mig, dra mig i håret, kanske till och med råkar göra mig till mor? Eller ja, försöka kan du." hennes röst sjönk och hon sken honom ett pillemariskt flin. "Kanske det..." svarade björnmannen tankfullt. Lekfullheten hade helt lämnat hans röst, men värmen dröjde sig kvar. Inte minst i hur han omfamnade Dynja och tryckte henne ned mot hans fortfarande halvhårda mandom. "Kanske borde öva, så jag vet vad jag gör när det väl är dags?" nu var det björnmannens tur att låta lurig och besvara hennes leende med ett eget. "Kanske vi borde." svarade hon och sträckte sig ned för att göra redo för andra akten på deras lek. Något glimtade till i hennes ögon dock, något som hon delade när smaragdgrönt mötte isblått. "Jag älskar dig. Jag älskar dig, Berr." sade hon till slut, ögonen alldeles lysande av känslor. "Och jag dig, Dynja, jag älskar dig med." svarade Berr och sträckte sig ned för att kyssa sin lekfulla fru.